självplågaren Allan

Jag gör mig själv väldigt illa för tillfället. Men det får vara så, för jag har inte styrkan att göra annorlunda. Inte nu.
Jag borde tala med tystnad, men gör helt tvärtom.
Jag borde svara med tårar, men istället hörs skratt och skämt.
Glättiga, trevliga och neutrala jävla jag. Suck.

Men jag tror nog att jag hela tiden visste. För jag skrev upp alla dagar och alla nätter. Allt som passerat sedan i julas.
Man vänjer sig fort vid att ha någon där, så nu är jag rädd för att jag ska sitta här och ruttna bort i min ensamhet.
Trots att allt var som det var, så gör det riktigt jäkla ont. Och jag saknar. Jag saknar så jag tror jag ska spricka ibland.

För jag får aldrig chansen att glömma dig. Du är runt mig hela tiden. Det vore så mycket enklare om jag slapp se dig och bli påmind stup i ett. För varje gång hugger det till litegrann inuti.
Du är som en tagg i fingret som gör ont när man nuddar den.
Och är det inte dina ögon jag ser, så är det din lukt jag känner runt omkring mig.

Jag förstod att det skulle bli jobbigt som fan, men inte att det skulle bli såhär plågande.
För jag vill kunna tänka utan att det är på dig. Jag vill inte titta på klockan och undra vad du gör nu. Eller se dig framför mig när jag redan vet.
Men jag hoppas att du saknar liksom jag. Även om du nog inte uppskattade sällskapet lika mycket, så hoppas jag du kommer till insikt om vad det är du förlorat. Mig.



Jag antar att det inte stod skrivet i stjärnorna – det var därför det blev såhär.

återigen

återigen
sårar du mig

återigen
gråter jag på grund av dig

återigen
gör jag samma misstag

men nu
blir det inga fler
återigen