För det är som om jag aldrig blir riktigt fri. Och jag är så inihelvete trött på att ha det såhär. För jag hade nästan kommit över dig, jag var nästan i mål. Och så går du och gör sådär. Säger sådär. Det är egentligen bara elakt. Men jag tror inte du förstår.
Och nu verkar det som om du tror att jag är över dig. Jag vill inget hellre, men du är som ett envist skavsår. Precis när ruvan omslutit såret, så kommer du som en vass kant och öppnar upp det igen. Och det gör ont. Ont som fan.
För du får inte fråga mig hur jag mår. Du får inte undra över vad som händer i mitt liv. Du får inte leta jobb åt mig. Och du får inte berätta om dig och ditt liv. Och du får definitivt inte vara sådär förbannat jävla trevlig mot mig hela tiden. För jag vet att du menar absolut ingenting med det. Men varje lite ord från dig ger mig hopp. Varje gång vi ser på varandra lite längre än sju sekunder så skuttar det till inuti. Och jag säger åt mig själv minst tjugofyra gånger dagligen att jag ska släppa det. Att jag måste vidare för att överleva. För detta är fan bland det värsta jag varit med om. Det är ett självplågeri utan ände.
Jag hoppas innerligt att de kommande fyra veckorna utan att behöva se eller höra dig, får mig att glömma. För alla dom här orden fram och tillbaka, dom kostar mer än dom smakar. Jag tror nog att du vill vara snäll och ser mig som en vän, men jag är långtifrån där. Ger du mig lillfingret så tar jag hela handen. Och jag kommer att tolka allt till min fördel, oavsett vad du egentligen menar.
Så du måste låta mig gå nu. På riktigt den här gången. För det här förgör mig.
Och huset jag visade dig – var såklart ett som jag hoppades få flytta in i tillsammans med dig. Jag undrar om du fattade hur jag tänkte.
