hur du gör

jag fattar fan inte hur du gör. det är helt otroligt hur du lyckas. och om det inte vore för att det inte kunde bli mer fel, så borde du ha medalj.
för just när jag kommit en liten, väldigt liten, bit på vägen så dyker du upp som gubben i lådan. och du stökar till.
du lämnar en oreda som du inte har någon som helst avsikt att reda ut. och så lämnar du det så. mig. för att få mig att dö en smula till.
och just precis, nästan i samma sekund som jag plockat upp spillrorna och gett upp alla hundratals försök att reda upp den oreda du lämnat, då dyker du upp igen. det är som ett jävla ekorrhjul.
och jag är så förbenat trött på det. men mest är jag trött på mig själv. för att jag aldrig lyckas hoppa av det där jävla hjulet.

blås bort

det är stunder som de senaste två timmarna och nio minuterna som gör att du bleknar bort allt mer. och det, är endast din förlust. för du har fått så många chanser att jag tappat räkningen.
och jag är trött. helt och hållet jävla slutkörd, urlakad, söndertrasad, nedbruten och genuint ledsen över all tid och alla tankar jag gett dig.

för vi andas inte längre samma luft. vi väntar på hösten på varsett håll. men dina andetag, finns fortfarande kvar i mina lungor.
och jag har fått nog av det. för jag väljer livet. utan dig.

om.

om detta är första dagen på resten av mitt liv - då vill jag inte leva mer.