it´s all just a lie.

jag kan lätt säga
att du är min vän
att mina ord till dig
är enbart vänskapliga
att vi trivs bra ihop
tycker lika
och att det är därför
jag uppskattar ditt sällskap

jag kan lätt säga
allt du vill höra
det du behöver
för att känna dig lugn
och för att våga
vara i min närhet

jag kan lätt säga
att jag kommit över dig
att jag skulle säga nej
om du kom krypande tillbaka
eller att jag inte tolkar alla dina ord
och beröringar
som det jag vill att de ska betyda

jag kan lätt säga
precis vad som helst
för att få ha kvar dig i mitt liv
men sanningen är den
att allt är lögn

.kan inte.

för jag kan inte
vara någon annan
och när jag sa
att jag är beredd att släppa dig
då var jag inte jag
det var bara något jag sa
av rädsla
för att förlora dig helt

för sanningen är den
att du finns med mig
hela tiden
du är som huden
runt mina saltstrimmiga kinder
av alla nittioåtta tankar
som far runt i mitt huvud
så är du minst
femtiotvå av dem

hela jag är slut
det finns ingen ork
varken inuti eller utanpå
du suger ut all min energi

för jag fortsätter att repa upp historien
fast att det är lönlöst
jag envisas med att klia tills det blöder
på en och samma punkt

för jag är rädd
för ett liv utan dig

just så enkelt

det var tydligen såhär
enkelt
inte mycket
förvånar mig längre
men idag
lyckades du

för om jag
tar bort
en centimeter
av mig själv
så lägger du till fem
av dig själv

så kanske är du rädd
att jag upptäckt
världen utanför
den som inte
kretsar kring
dig

och det är underligt
hur man inte inser
vad man hade
förrän det är borta

för jag kommer aldrig tillbaka

aldrig.

.smutsig.

och jag tror aldrig
att jag känt mig
såhär smutsig
förnedrad
lurad
och bortgjord
som nu

du har verkligen lyckats

för det känns som om
jag vill vända
ut och in på
mig själv
jag mår illa
och känner mig
besudlad
av dig

så nästa gång
du tar på mig
kommer jag att rygga
tillbaka bort från dig
som om jag fått en stöt
för jag står inte ut med
tanken
på att du smutsar ner mig
ännu mer

för du har hela tiden
suttit där
med ett leende
som en kung på sin tron
och jag har inte
vetat någonting alls

och det värsta är
att jag egentligen inget vet
och har ingen rätt
att säga något om det
men det är ingen tröst

blåslagen

jag skulle ge mycket

för att få veta

vad som rör sig inuti

ditt huvud

vad som slår i ditt hjärta

jag förstår inte

vad det är med dig

som jag inte kan släppa

du är som en drog som drar ner mig

längre och längre

ner

och jag trodde nog

att jag nått botten

när hösten gjorde sitt antågande

men nu

nu när vi väntar på vintern

på varsett håll

så känns det som att jag ramlar

åter igen

för även om jag lyckas ta mig upp ett pinnsteg

eller två

så finns det såpa på det tredje

som gör

att jag faller handlöst

och jag vet

jag vet så förbannat väl

att du inte är där

och tar emot mig

så jag vet inte

hur många fler blåmärken

orsakade av dig

som jag klarar av

jag orkar verkligen inte mer nu.

ger upp.

nej, jag vill inte vara med mer nu. för det finns ingen jäkla ljusning och det finns inget som heter att det löser sig. för det gör det inte. inte för såna som mig.
jag är så inihelvete trött på att må dåligt, på att aldrig ha flyt eller att något går min väg. det finns liksom inget som är riktigt bra. och om det skulle dyka upp en gnutta ljus nånstans, så kan man ge sig fan på att det släcks illa kvickt.
så kom inte och säg att allt kommer att bli bra. säg inte till mig att se framåt och fokusera på något positivt. för det finns i n g e t.
och det här är min jävla blogg så jag tänker svära hur jävla mycket jag vill, och vara hur jävla negativ jag vill. för det har jag fan rätt till.

you make me sad.

jag vet inte vem som är värst i den här kråksången. om det är du som utnyttjar eller jag som låter mig utnyttjas. men jag är ganska säker på att det är jag som lider mest.

hur du gör

jag fattar fan inte hur du gör. det är helt otroligt hur du lyckas. och om det inte vore för att det inte kunde bli mer fel, så borde du ha medalj.
för just när jag kommit en liten, väldigt liten, bit på vägen så dyker du upp som gubben i lådan. och du stökar till.
du lämnar en oreda som du inte har någon som helst avsikt att reda ut. och så lämnar du det så. mig. för att få mig att dö en smula till.
och just precis, nästan i samma sekund som jag plockat upp spillrorna och gett upp alla hundratals försök att reda upp den oreda du lämnat, då dyker du upp igen. det är som ett jävla ekorrhjul.
och jag är så förbenat trött på det. men mest är jag trött på mig själv. för att jag aldrig lyckas hoppa av det där jävla hjulet.

blås bort

det är stunder som de senaste två timmarna och nio minuterna som gör att du bleknar bort allt mer. och det, är endast din förlust. för du har fått så många chanser att jag tappat räkningen.
och jag är trött. helt och hållet jävla slutkörd, urlakad, söndertrasad, nedbruten och genuint ledsen över all tid och alla tankar jag gett dig.

för vi andas inte längre samma luft. vi väntar på hösten på varsett håll. men dina andetag, finns fortfarande kvar i mina lungor.
och jag har fått nog av det. för jag väljer livet. utan dig.

om.

om detta är första dagen på resten av mitt liv - då vill jag inte leva mer.

lättlurad

är vad jag är.
din första semesterdag och vi hörs fortfarande av. så dom där fyra veckorna av tystnad kan jag glömma. det började ju fint. fan.

men snälla - kan du inte bara antingen fånga mig eller låta mig gå. because this is eating me up.

jag blir så oerhört trött på livet. det är liksom aldrig riktigt bra. jag undrar verkligen vad jag gjort för att förtjäna detta.
men aldrig, aldrig mer att jag ska ta bort en endaste sten från den där muren. för ikväll murades den på plats igen. det är ju fan rent hur det lyckas gå åt helvete alltihop.

för övrigt har jag haft en väldigt trevlig och mysig kväll! men du förstörde den just. tack för det din fege jävel. fan för dig och alla andra.

ridå.

du förgör mig

För det är som om jag aldrig blir riktigt fri. Och jag är så inihelvete trött på att ha det såhär. För jag hade nästan kommit över dig, jag var nästan i mål. Och så går du och gör sådär. Säger sådär. Det är egentligen bara elakt. Men jag tror inte du förstår.

Och nu verkar det som om du tror att jag är över dig. Jag vill inget hellre, men du är som ett envist skavsår. Precis när ruvan omslutit såret, så kommer du som en vass kant och öppnar upp det igen. Och det gör ont. Ont som fan.

För du får inte fråga mig hur jag mår. Du får inte undra över vad som händer i mitt liv. Du får inte leta jobb åt mig. Och du får inte berätta om dig och ditt liv. Och du får definitivt inte vara sådär förbannat jävla trevlig mot mig hela tiden. För jag vet att du menar absolut ingenting med det. Men varje lite ord från dig ger mig hopp. Varje gång vi ser på varandra lite längre än sju sekunder så skuttar det till inuti. Och jag säger åt mig själv minst tjugofyra gånger dagligen att jag ska släppa det. Att jag måste vidare för att överleva. För detta är fan bland det värsta jag varit med om. Det är ett självplågeri utan ände.

Jag hoppas innerligt att de kommande fyra veckorna utan att behöva se eller höra dig, får mig att glömma. För alla dom här orden fram och tillbaka, dom kostar mer än dom smakar. Jag tror nog att du vill vara snäll och ser mig som en vän, men jag är långtifrån där. Ger du mig lillfingret så tar jag hela handen. Och jag kommer att tolka allt till min fördel, oavsett vad du egentligen menar.

Så du måste låta mig gå nu. På riktigt den här gången. För det här förgör mig.

Och huset jag visade dig – var såklart ett som jag hoppades få flytta in i tillsammans med dig. Jag undrar om du fattade hur jag tänkte.

. saknad .

tiden flyger förbi
och dagarna går
solen har gått upp
och ner

jag har saknat ditt skratt
jag har saknat ditt hår
jag har saknat att ringa ibland
för att höra din röst

det har tidvis gått bra
stundtals har saknaden lagt sig
ibland har det gått timmar
utan att jag skänkt dig
en tanke

och jag har saknat din hand i min
har saknat dina ögon
dina snarkningar i mitt öra
och känslan när du ser på mig

och tårarna trillar fortfarande
ensamma soffkvällar

jag sysselsätter mig fortfarande
med allt
som har med dig att göra
blåglänsande bilar utmärker sig fortfarande
men lite mindre för varje dag

jag tror inte du vet
hur mycket jag saknar
hur mycket jag tänker
hur mycket det hugger inuti
och hur gärna jag vill

men ibland får jag kraft att tänka
att jag duger precis
som jag är
att jag klarar mig bättre utan dig
för jag ser att du fortsätter som förut
du andas och går
som om ingenting hänt

jag vet vad du sa
och att vår tid är förbi
men saknaden
blir inte mindre

for myself

Om jag vetat hur många blåglänsande bilar det finns i den här stan, hade jag valt att lägga mina tankar på någon med en annan färg på sin bil redan från början. För det gör ont som tusan att bli påmind om dig i varje andetag. Huvudet vänder på sig i reflex så fort ögonen registrerat något som har med dig att göra. Och även om jag skulle vilja njuta av en timme utan att du finns där, så går det inte.

Imorse lämnade jag tillbaka dina saker. Någonstans inombords har jag väl hoppats att du skulle komma hem till mig och hämta dom, men så verkar ju inte bli fallet. Det lilla hopp jag hade kvar försvann igår. För egentligen är jag bra som fan och det är din förlust om du inte inser det. Jag har gett dig ett erbjudande som är bland det bästa man kan få, och tar du inte det – då är det fanimig lika så bra.
För jag förtjänar det bästa. Ha!

Huvudvärken vill inte ge med sig och börjar undra om jag kanske sovit för mycket. Men ja, den går väl över. Ont i magen har jag också. Kan bero på en alldeles för tajt kjol förståss. För idag har jag gjort mig extra fin, lite för att du ska se vad du missar. Men mest för mig själv och för att jag behöver dom få glädjekällorna som finns.
Så idag ska jag vara helt ego. För idag orkar jag inte kämpa och inte slå mig blodig. Idag lever jag mig eget liv och jagar inte. För en gångs skulle tänker jag på mig själv och gör planer för mig själv. Och om du skulle vilja ingå i dom, så får du säga det rakt ut. För jag orkar inte lägga upp mig som en köttbit på en tallrik.



Lite enkelhet – är det för mycket begärt?

sötnöt!

Man blir trött av att vara på utflykt med moster! :)

torsdag

Vaknade med huvudvärk som förföljt mig hela dagen. Stundtals har jag känt mig yr och illamående. Det går inte längre. Jag fungerar inte när det stormar så här. Det är för mycket som bara går käpprätt åt helvete.

Hela långledigheten så sov jag. Har inte sovit så mycket på flera år, för det har alltid funnits någon som hindrat mig. Men inte nu. Och jag sover på kvällarna, men kan ändå sova hela natten sen. Nog för att jag har ett stort sömnbehov, men så här illa har det aldrig varit förut.

Men det tär på mig. Allt det här. Tankarna springer maraton dygnet runt. Och jag är så trött på det att jag kan skrika rakt ut. För jag orkar inte mer. Det får vara nog nu. Jag orkar inte hoppas, undra, dagdrömma, planera och kämpa när jag ändå bara dunkar pannan i väggen i slutändan. Min kropp känns helt urlakad och jag helt itusliten. Jag vill inte mer.

Och jag blev så besviken och ledsen när du sa hur det var. Jag hade längtat och varit glad över det i flera dagar, medan du bara glömt bort det. Det bevisar ju att jag inte finns. Och att du inte tänker och känner som jag. Och det…breaks my heart.

Hej nu.

såren tar aldrig slut

och du säger åt mig
att inte bita
inte dra av huden
den som löper runt mina naglar

men du vet inte
att jag
avverkar hudlager
när jag är nervös
så du kan inte
förstå

det är som med min insida
den är täckt av sår
varje centimeter
slutar i en krater

men inget syns på utsidan

kanske vore det lättare om
det vore så
för kanske då
att du skulle förstå

hur du faktiskt sårar
mig

Kärlek!

Det här är kärlek och fjärilspirr för mig!

självplågaren Allan

Jag gör mig själv väldigt illa för tillfället. Men det får vara så, för jag har inte styrkan att göra annorlunda. Inte nu.
Jag borde tala med tystnad, men gör helt tvärtom.
Jag borde svara med tårar, men istället hörs skratt och skämt.
Glättiga, trevliga och neutrala jävla jag. Suck.

Men jag tror nog att jag hela tiden visste. För jag skrev upp alla dagar och alla nätter. Allt som passerat sedan i julas.
Man vänjer sig fort vid att ha någon där, så nu är jag rädd för att jag ska sitta här och ruttna bort i min ensamhet.
Trots att allt var som det var, så gör det riktigt jäkla ont. Och jag saknar. Jag saknar så jag tror jag ska spricka ibland.

För jag får aldrig chansen att glömma dig. Du är runt mig hela tiden. Det vore så mycket enklare om jag slapp se dig och bli påmind stup i ett. För varje gång hugger det till litegrann inuti.
Du är som en tagg i fingret som gör ont när man nuddar den.
Och är det inte dina ögon jag ser, så är det din lukt jag känner runt omkring mig.

Jag förstod att det skulle bli jobbigt som fan, men inte att det skulle bli såhär plågande.
För jag vill kunna tänka utan att det är på dig. Jag vill inte titta på klockan och undra vad du gör nu. Eller se dig framför mig när jag redan vet.
Men jag hoppas att du saknar liksom jag. Även om du nog inte uppskattade sällskapet lika mycket, så hoppas jag du kommer till insikt om vad det är du förlorat. Mig.



Jag antar att det inte stod skrivet i stjärnorna – det var därför det blev såhär.

återigen

återigen
sårar du mig

återigen
gråter jag på grund av dig

återigen
gör jag samma misstag

men nu
blir det inga fler
återigen

chanslös

för det var inte meningen
det var inte tänkt
att det skulle sitta någon annan
än jag
i min soffa

men dina bruna ögon
lyfter upp mig
högt upp till taklisterna
och jag brinner
litegrann
varje gång
din hud snuddar mot min

jag skulle så lätt
kunna förvandlas
till aska
men sen
är du plötsligt där bredvid
och blåser luft
i mina iskalla
lungor

så jag faller åter
igen

men jag förstår
nu
det finns ingen väg bort
från dig

R.U.N

I'll sing it one last time for you
then we really have to go
you've been the only thing that's right
in all I've done

and I can barely look at you
but every single time I do
I know we'll make it anywhere
away from here

light up, light up
as if you have a choice
even if you cannot hear my voice
I'll be right beside you dear

louder louder
and we'll run for our lives
I can hardly speak I understand
why you can't raise your voice to say

to think I might not see those eyes
makes it so hard not to cry
and as we say our long goodbye
I nearly do

light up, light up
as if you have a choice
even if you cannot hear my voice
I'll be right beside you dear

louder louder
and we'll run for our lives
I can hardly speak I understand
why you can't raise your voice to say

slower slower
we don't have time for that
all I want is to find an easier way
to get out of our little heads

have heart my dear
we're bound to be afraid
even if it's just for a few days
making up for all this mess

light up, light up
as if you have a choice
even if you cannot hear my voice
I'll be right beside you dear

hela tiden

det gör mig ledsen
och tom
inuti
fast att jag vet
att det var inte jag

mina händer
var utsträckta så länge
att det till slut gjorde ont
nu är dom tillbaka
längs med sidorna
och där ska dom få stanna

mycket kan jag ta
men inte allt

nu vet jag åtminstone
hur allt egentligen
var

.nej.

nej
man får faktiskt inte
säga vadsomhelst
oavsett om allt runtomkring
är ont

jag köper inte detta
allt är inte mitt fel

för jag har försökt
och slagit knut
på mig själv
men dina öron är igensatta
och mina verktyg är för rostiga
för att ta sig igenom

så just nu
låter jag det vara
för jag är ingens slagpåse
och jag är trött på
att alltid framstå
som the bad guy

.enough is just enough
även för mig.

inte ens du

timmarna av sömn
kan räknas på
ena handens fingrar
och varje gång
jag vaknat
har jag tänkt
på de där orden
bokstäverna
du satte ihop
så jag tror nog
att de fyllt mina tankar
minst
tvåhundrafemtionio gånger

för det gör ont
ont så in i helvete

att sanningen smärtar
har jag vetat
sedan barnsben
men att den smakar såhär bittert
var något nytt för mig
och jag önskar
att jag aldrig
fått uppleva det

min mage
vänder ut och in
på sig själv
och kinderna
är saltstrimmiga
jag vet inte
hur jag ska hålla ihop
mig själv
ända tills
jag får fly in under täcket
igen

för där
når ingen mig
inte ens du

...

snälla någon - ta mig långt härifrån. och låt det gå fort.

ohne dich

och jag försöker
tänka
hur det blir om jag förlorar
om inte tryggheten
finns kvar
och alla
fina ord
dom med socker på

om allt det försvinner
och du likaså
vem ska se till
att jag andas då

för trots
att jag målar upp
fyrtiotvå olika scenarion
om hur det kommer att bli
så har jag ingen aning
oavsett hur det slutar
så är det bättre än detta
för ovissheten gör
att mina tänder
gnisslar i högan sky

jag verkligen avskyr
att vara så utlämnad
till någon annan

Jag vill ha dig nu.

Imorgon bär det att till min andra kickoff. Självklart ska det bli kul, men jag kan inte riktigt njuta av det eller slappna av. Och allt är mitt eget fel, för att jag är så feg. Fan på mig. För det är jobbigt att åka ping pong och inte veta.
Jag vill så gärna vinna denna gången, men jag tror inte det blir så. Och det är ledsamt.

jag tror inte att du ser

det som finns

alldeles framför näsan

på dig

du håller på att vakna

ur din bubbla

men

jag vet inte

om den som ligger bredvid

kommer att vara

jag

jag vet

att du tänker

och rannsaker

i oändlighet

men berätta för mig

vad

och hur det känns

men säg inget

du inte kan stå

för

ge mig inte ord

som jag kan bygga

luftslott utav

för om du låter mig

falla

kommer det att göra

ont

så jag säger rakt ut

- jag vill ha dig nu

T.O.M.

Nyss hemkommen och jag känner mig helt tom. Tom och dödstrött. Och arg, på mig själv. För jag är så in i bomben feg och gör inte som jag borde. Och hittar mig på exakt samma ställe som jag lovat mig att inte hamna på igen. Fan. Och nu dröjer det ett tag innan jag får chansen igen. I värsta fall en hel vecka. OM jag nu inte fegar ur denna gången också. Suck vad jag blir trött på mig själv ibland.

Men en väldigt söt bild kan jag bjuda på. Sötnosar :)

Phu!

Äntligen! Nu går det åt rätt håll! Livet - här kommer jag. :)

En nervös sak till att ta tag i bara...men man måste våga för att vinna.

inte där

det finns stunder
när allt är som förut
när allt det där
som var i början
är en fortsättning

men de dagar
då allting tagit slut
då jag var någon annanstans
de är fler

jag var där i kroppen
men inuti
hade jag gått
för längesedan

du säger du vill kämpa
att jag inte gett dig
tillräckligt med tid
men det finns inget kvar här
att förklara
eller rädda
för elden har redan brunnit
ett tag nu
och askan framträder allt mer

och jag tror
att du ser i mina ögon
att allting är försent

jag vet

jag vet vad jag borde göra
ett måste
jag inte kan
slingra mig ur

men ändå
hittar jag mig själv
här på samma plats
som igår

och jag vet
att jag inte
gett liv
åt alla mina bokstäver
men dom finns i mitt huvud
inuti

jag är förälskad
i tanken
och jag strider
och krigar
allt vad jag kan
mot känslan
som river mig på mitten

för det finns inget här
som är värt väntan
och jag lurar mig själv
för varje timme
jag är kvar

jag har tänkt
så mycket
men aldrig vågat tala
annat än med inlindade fraser
och dolda avsikter
och du förstår
säkert ingenting alls

jag vet
jag måste gå nu

det krävs

det krävs inte många fel
av dig
för att göra min dag
smutsgrå

men det räcker
med en fingertopp
för att få mitt sinne
att blomstra

och handduken du lånade
luktar fortfarande dig
om inte ens
sköljmedlet
kan ta bort den
hur ska jag då kunna
det

för det sitter i mina kläder
i väggarna
och i hela luften omkring

en ständig påminnelse

just nu
plågar det
mig
och jag vet inte
hur länge
jag håller