Vaknade med huvudvärk som förföljt mig hela dagen. Stundtals har jag känt mig yr och illamående. Det går inte längre. Jag fungerar inte när det stormar så här. Det är för mycket som bara går käpprätt åt helvete.
Hela långledigheten så sov jag. Har inte sovit så mycket på flera år, för det har alltid funnits någon som hindrat mig. Men inte nu. Och jag sover på kvällarna, men kan ändå sova hela natten sen. Nog för att jag har ett stort sömnbehov, men så här illa har det aldrig varit förut.
Men det tär på mig. Allt det här. Tankarna springer maraton dygnet runt. Och jag är så trött på det att jag kan skrika rakt ut. För jag orkar inte mer. Det får vara nog nu. Jag orkar inte hoppas, undra, dagdrömma, planera och kämpa när jag ändå bara dunkar pannan i väggen i slutändan. Min kropp känns helt urlakad och jag helt itusliten. Jag vill inte mer.
Och jag blev så besviken och ledsen när du sa hur det var. Jag hade längtat och varit glad över det i flera dagar, medan du bara glömt bort det. Det bevisar ju att jag inte finns. Och att du inte tänker och känner som jag. Och det…breaks my heart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar